Oslofärjan Prinsessan Margarethe på grund
Plötsligt bara stod hon där, den jättelika Oslofärjan, strandad långt uppe på urberget på Kullabergs spets. Fartyget var modernt utrustat och sikten klar. Frågan som alla ställde sig var: Hur kunde det ske?
Söndagsmorgonen den 31 januari 1971 var klar och vindstyrkan endast 5 m/s. Vakthavande fyrmästare Ivar Kyhlberg på Kullens fyr hade just intagit sitt morgonkaffe och spejade som vanligt ut över havet. En ny dag grydde och såg ut att bli lugn. Han visste ännu inte att denna morgon skulle bli en av hans mer minnesvärda.
Ett ljus närmade sig snabbt norrifrån, rakt mot Kullens spets. skulle inte färjan vika av snart? Fyrmästaren reste sig upp ur sin stol: Vad i allsin dar??
Friden bröts, först av fartygets tjutande sirener och slutligen av ett fruktansvärt brak. Kl var 05.32 och den danska Oslofärjan Prinsesse Margrethe med tre man på bryggan rände med hög fart rakt in i berget vid lilla fyren Kullen västra, mitt ute på Kullahornet.
Fyrmästaren fick blunda och titta igen för att tro sina ögon. En 20 m hög Oslofärja stod stadigt på grund strax nedanför fyren rakt under honom!
Några minuter senare kom en styrman klättrande uppför berget och bad att få låna telefonen.
Ingen av de 453 passagerarna eller 125 besättningsmännen skadades och efter några timmar kunde de alla evakueras till färjan Kärnan från Helsingborg.
Sjöförklaringen två dagar senare visade att både rorgängare och utkik förgäves under nästan 10 min försökt få överstyrman Poul Aksel Larsen att byta kurs. Endast han fick ändra kursen. -Vi går för nära Kullen!! skrek de. Larsen bara stirrade sömngångaraktigt genom kikaren utan att svara.
Först 4 min innan kraschen gav han order: – HåRT STYRBORD, FULL FART BACK! Men det var försent: Färjan på 8000 ton i 19 knops fart gick inte att stoppa. Med tjutande sirener kunde de tre på bryggan, under fyra oändligt långa minuter, bara maktlösa se katastrofen oundvikligen komma allt närmare. Färjan rände nästan 10 m rätt upp på urberget.
Sjöförhöret visade att Larsen fått total blackout och minnes- förlust från vaktpågången kl 04.07 till kl 05.32 då kollisionen var ett faktum. Han intygade att han under lördagen endast druckit en snaps till lunch, samt två öl och två snapsar till det varma leverpastej-smörrebrödet kl 20.30.
Kapten Jörgen Hertz upptäckte direkt efter kollisionen att positionsloggboken var helt tom från kl 04.07! Inte någon av loggpunkterna var ifyllda och han kunde bara konstatera att ingen rimlig förklaring fanns till olyckan. Alla fyrar längs väst- kusten lyste klart och fint.
Några timmar senare upptäckte kaptenen att Larsen fyllt i loggboken i efterhand. Vid konfrontation fick Larsen återigen minneslucka om hur detta hade gått till.
Fyrmästare Kyhlberg intygade att normalt skall Oslofärjan passera Kullens fyr med nästan 1 sjömil (1852 m) tillgodo. Överstyrman Larsens slutord vid förhöret blev:
– Jag vaknade upp och såg en skräckinjagande syn av klippor och en fyr, sen small det!
– Det var som om Fan själv hånflinade mot mig in genom vindrutan!
Överstyrmannen friades från ansvar enligt dansk strafflag, men fick sparken och dömdes till 60 dagars fängelse och 1 års yrkesförbud enligt dansk sjöfartslag för ”bristande ansvars- medvetenhet”.
Trots allt hade Larsen tur i oturen. Färjan hade glidit upp längs en stenslänt i lugn sjö och redan samma dag kunde den dras till varv för reparation. Under natten till tisdagen blåste det upp en storm som hade förvandlat fartyget till vrak om det legat kvar. Hade det gått på grund 10 m längre söderut hade man ränt rakt in i en klippvägg. Hade man gått snedare in hade sidan rivits upp och färjan troligen sjunkit.
1971 var det straffbart för besättningsmän att ingripa om befälet ansågs ha förlorat kontrollen över sitt fartyg. sjölagen är numera ändrad.
Livbojen som hänger på andra våningen i Kullens fyr är en gåva från Torekov Räddningssällskap. Det var de som var först på plats efter olyckan.