Legenden om Kullamannen
Kullamannen omnämns i danska krönikor redan år 1220. Man beskrev honom som en vis man med övernaturliga krafter och förmågan att se in i framtiden. Enligt legenden skall han ha bott i ett torn på Kullabergs spets.
Andra menar att det var en riddare, som på grund av olycklig kärlek bosatt sig på det ödsliga Kullaberg. Riddarens namn var Thord Knutsson Bonde och han hade en märklig förmåga att se in i framtiden. Folk åkte vida för att få veta sina öden. Man har också benämnt den som bott på Kullagården som Kullamannen, liksom även den som höll fyrens låga levande. Begreppen sammanföll, eftersom fyransvaret under lång tid var knutet till ägaren av Kullagården.
De som bor på orten vet direkt vad som menas när man pra- tar om Kullamannen. Bonden, fyrvaktaren eller trollet. Kanske är det den karga naturen, det oberäkneliga och stundom hårda vädret och de branta klipporna som stupar rätt i havet som sätter tankarna i rörelse. Man behöver inte vara länge på berget för att märka av de starka krafterna. Den mäktige Kullamannen styrde också över vilka som skulle falla från berget och vilka skepp runt Kullaberg som skulle förlisa. Sjömän som rundade hornet hade ännu in på 50-talet offer och hälsningsceremonier för den övernaturliga härskaren på berget.
När molnen stryker runt Håkull, bergets högsta punkt, säger man att Kullamannens kärring brygger och då vet man vet med 100% säkerhet att det blir regn inom kort.
Ibland gav sig Kullamannen in i vanliga människors liv som den gång då en Kullabonde hamnat i tvist med en herreman. Bon- den hade rätten på sin sida men herremannen hade domstolen på sin. Han gavs tre dagar att ta sig till sin gård från Stockholm och med förtvivlans kraft gjorde han sitt yttersta för att klara det omöjliga. Den tredje natten var han fortfarande långt hemifrån då en liten man på en stor häst kom ridande och bad honom sitta upp. Det blev en mäktig ritt över berg, skogar och kyrkor men i god tid till gryningen var bonden hemma och lyckades rädda gården. Han visste bestämt att det bara fanns en man som mäktig nog att göra det omöjliga: Kullamannen.
Ännu i våra dagar kan man råka ut för Kullamannen. Varje år är det flera som faller ner från klipporna. Löpare ramlar över stenar och grenar som plötsligt kommer från ingenstans. Det är mäktiga krafter som styr på berget och man bör noga akta sig för att inte väcka dess vrede. Har man däremot Kullamannen på sin sida finns det ingen bättre bundsförvant.