Den ursprungliga germanska strandrätten var hård mot de skeppsbrutna. I sin yttersta form gav den kustborna rätten att tillägna sig strandade fartyg och göra de skeppsbrutna till trälar. Den gamla Skånelagen gav visserligen tidigt skydd åt de skeppsbrutna, men medeltida urkunder berättar att de gamla sederna praktiserades långt fram i tiden. På Hallands Väderö brukades följande bön i det gamla kapellet:

Gode Herre, hör vår bön:
Släck ner fyren på Väderön,
så att skepp från fjärran länder stranda må på våra stränder. Men skona våra mänder.

I 1667 års sjölag regleras förhållandet mellan skeppsbrutna och kustbor klart: Att göra upp falska fyrar eller ta strandgods kunde innebära dödsstraff. Samtidig ges dock laglig rätt till bärgarlön.

1734 skärps lagen ytterligare: Att döda skeppsbrutna straffas med lagens strängaste straff, död genom rådbråkning.

1761 stadgas att den som sönderbryter något på en fyr straffas med 32 par spö och åläggs sedan att återställa skadan. Ledde skadan till skeppsbrott blev straffet halshuggning.